rit & längtan

En svensexa på stan, fredagsmyset hemma i soffan eller en högmässa i Danderyds kyrka: alla är de exempel på riter, menar prästen Anna Ortner som forskat om ritens betydelse.

 

– MÄNNISKOR ritualiserar. Inte bara i kyrkan eller i andra religiösa sammanhang, utan överallt genom livet.

Det konstaterar Anna Ortner, biträdande kyrkoherde i Danderyds församling, som för tre år sedan doktorerade på just riter.

– I Sovjet plockade man bort alla kristna riter. Men folk saknade dem så mycket så man fick starta ett institut som tog fram nya riter för att hälsa nyfödda barn välkomna, viga par och begrava döda.

Vad är då en rit? En rit är svaret på något som har hänt i någons liv och som den personen bestämmer sig för att ritualisera kring – enskilt eller tillsammans med andra. Man skapar och går in i en tillitsram, ett begrepp som är kärnan i Anna Ortners forskning om riter.
– Jag menar att riter uppkommer ur en längtan. Om man dras till något, längtar och vill dit, så är det en rit, oavsett om det handlar om OS-invigningen eller en gudstjänst. Längtan är nyckeln till riten, och jag brukar beskriva en rit som små gyllene upphöjningar i livsväven.

Hon säger att människor kan längta efter något att hålla sig i och vill skapa speciella situationer som ger minnen.
– Även om många inte låter döpa sina barn för att de tror på Jesus Kristus som uppstånden så vill de ändå vara i kyrkan, för kyrkan sluter en trygg ram av tillit runt dem. I kyrkan ägnar vi oss åt att sätta ord på människors längtan.

Ändå är rit ett ord vi sällan använder. Ordet har haft en negativ klang och har förknippats med ”folk i Afrika”, förklarar Anna Ortner, även om både Sverige och Svenska kyrkan alltid har haft massor av riter.
– Vi skulle inte kunna ha en kyrka utan riter. De finns samlade i kyrkohandboken som berättar hur vi gör när vi lovar Gud, och utan den skulle vi falla isär som kyrka.

Vi har dock inte alltid så lätt att förstå andras riter och är ibland snabba att kritisera. Men, säger Anna Ortner, ska man kritisera någon annans rit, hur motbjudande den än kan te sig, så måste man först försöka förstå varför någon väljer att göra riten. Hon återkommer till begreppet tillitsram.
– Det går på djupet när man kritiserar någons tillit till en rit. Vi människor har ett behov av gemenskap. Viljan att hålla samman, som också kan glida över i grupptryck, makt och rädsla för att bli utfrusen, gör riterna viktiga för dem som ingår i den gruppen.

Hon tar upp exemplet könsstympning, som hon själv är helt emot, och förklarar att ibland är priset högre att ta avstånd från en rit och riskera att bli utestängd ur gemenskapen än att genomgå den.
– Om vi ska kunna nå fram med vår kritik går vägen genom att förstå, och prata om gemenskap. Det är ofta bara de personer som firar riten som kan få den att upphöra, inifrån, men samtidigt kan ett samhälle visa, genom exempelvis lagstiftning, att visst ritualiserande inte är okej. Det är demokratins storhet och skönhet.

Riter, liksom de människor som utför dem och de samhällen de verkar i, förändras över tid.
– Kyrktagning är till exempel en rit som fanns i Svenska kyrkan före 1942 som sa att alla kvinnor som fött barn måste komma till kyrkan och få en förbön. Riten hade beröringar med synd, rening och synen på kvinnan och är något vi inte längre tillämpar.

Kan man vara rit-lös?
– Absolut, och det har jag stor respekt för. Varje individ har ansvar för sitt eget liv och alla har rätt att välja själv.

Vilken är din favorit-rit?
– Högmässan – den kan jag inte leva utan. Den ger mig det jag behöver för att vara människan och för att orka leva. Jag tror att det är musiken som påverkar mig allra mest. När orgeln brusar igång då känner jag att här vill jag vara.

Anna Ortner hoppas att hon kan inspirera andra till att reflektera över om de ritualiserar eller inte – och varför.
– Ta din längtan på allvar. En gång mötte jag en kvinna som var över nittio år på hennes dödsbädd. Inför döden ville hon bli döpt och få nattvarden, för första gången i sitt liv. Hon hade inte förrän nu vågat bejaka den längtan hon burit på hela livet.

Text: Mia Sjöström
Foto: Elliot Elliot