moa herngren

Det skulle bli en riktig, klassisk kärnfamilj. Men Moa Herngrens dröm slutade i en krasch. Nu försöker hon lära andra den svåra konsten att leva tillsammans.

 

FÖREBILDEN fanns i form av ett kärleks­fullt barndomshem där hon och bröderna Måns och Felix fick klänga i ribbstolar och åka skateboard på parkettgolvet.

Alla reste på semester samtidigt. Alla hade en röst. Alla var inkluderade. Alla gillade varandra i grunden.

En kärnfamilj helt enkelt.

Precis som människan är tänkt att leva.

Eller?
– Nja, nu är det kanske inte riktigt så. Jag menar, hur länge har det där experi­mentet pågått egentligen? Sedan 1800-talet kanske. Snarare är det ju flocken som är det naturliga sättet att leva. Den stora gruppen där alla finns med och har en plats – även den där snåle, tandlöse typen vars morsa blev uppäten av ett lejon och som man mest retar sig på.

Säger Moa Herngren och ler snett ovanför sojamjölken på innefiket strax norr om Stureplan.

Både anletsdragen och humorn känns igen. Två äldre bröder har fungerat som spårmaskiner. Som barn fick hon ärva deras cyklar och långkalsonger. Som vuxen har hon kopierat deras oförmåga att hålla ihop en familj – men också förmåga att förvand­la jobbiga relationer till pricksäker under­hållning.

Måns och Felix gjorde bland annat ”Varannan vecka” och ”Solsidan”. Moa själv är just nu aktuell som manusförfattare och en av upphovsmännen till SVT-serien ”Bonusfamiljen”. Tre dramer som alla handlar om hur svårt det faktiskt är att leva ihop som mamma, pappa, barn.
– Det är lite märkligt, men alla vi tre syskon har haft trassliga relationer. Felix är inne på sitt andra äktenskap och Måns på sitt … ja, vad är det nu? Fjärde va? Samtidigt som vi alltså har föräldrar som lyckats hålla ihop hela livet. Ja, som till och med verkat vara riktigt lyckliga ihop.
– Kanske var det just därför vi alla tre misslyckades? För att vi hade med oss en idealbild som inte visade sig funka?

Själv insåg Moa att en familj inte nödvändigtvis måste vara som hemma hos Herngrens på Östermalm i Stockholm, när hon kom som utbytesstudent till USA.
– Jag hamnade i en konservativ, religiös familj som tyckte Ku Klux Klan var rätt okej och att man måste omvända en ateist som jag. Gudskelov fanns det en grannfamilj, också kristen, men med mycket mer värme och kärlek, som tog sig an mig.

Livet skulle snart bjuda på fler överrask­ningar. Som att en dag i slutet av 90-talet vänta barn ihop med en bipolär argenti­nare, som hon mött på en stökig bar i Paris och som snabbt hamnade på kollisionskurs med hennes föräldrar. När mannen stack stod hon ensam med Max, ett år. Plötsligt var en ”familj” detsamma som endast två personer: en mamma och en son.
– Det var tuffa, men också fina, år. Max och jag utvecklade en väldig närhet. Det var ju bara oss själva vi måste ta hänsyn till. Bara vi som bestämde vad vi skulle äta, se på tv eller vart vi skulle åka på semester.

Samtidigt började Moa längta efter en ny, fungerande relation med en man, kanske också en fadersgestalt till Max. År 2009 träffade hon it-arkitekten Tomas, som själv hade tre barn. Efter ett halvår bestämde de sig för att flytta ihop.
– Åh, vad vi var kloka, tyckte vi. Gick till och med i terapi för att mota Olle i grind. Beslöt att ta tag i problemen redan innan de dök upp. En dyr, men gullig tanke, haha.
– Och det blev verkligen en alldeles underbar bonusfamilj. Speciellt min son och Tomas fann varandra direkt. Max fick inte bara den pappa han aldrig haft, utan även en kompis. De trivdes enormt bra ihop.

I ett halvår ungefär. Sedan började idyllen knaka.
– Det är svårt att veta vad som hände, men sakta, sakta började vi alla att reta oss på varandra, speciellt Max och Tomas. Den ene tyckte den andre ”andades för tungt”, den andre att ”du klampar när du går”.
– Och mitt i allt det där stod jag och försökte vara den kloka diplomaten som medlade och slätade över: ”Har du sett att Tomas köpt ett nytt spel?” ”Är det inte kul att det gick så bra för Max på senaste provet?”

Till slut orkade hon inte längre.
– Vi gick alla in i väggen så det small. Fasaden rämnade. Efter ett tag bodde vi åter i varsina lyor. Vilket också visade sig vara räddningen för förhållandet. Vi fick båda tid att pyssla om våra egna barn igen, samtidigt som vi ändå lyckades pussla ihop veckorna så vi då och då bodde hos varandra.

Reagerade Tomas som du på uppbrottet?
– Eftersom han var uppvuxen i en skilsmässofamilj hade han nog en mer realistisk bild än jag av vad en bonusfamilj var. Gjorde sig inte lika höga förväntningar. Men han blev också knäckt när det inte fungerade. Kände nog också en extra skuld, eftersom Max inte hade någon annan pappa.

Ser du någon skillnad på hur män och kvinnor handskas med en kris i familjen?
– Att det finns så många utbrända bonusmammor beror nog på att de har en tendens att ta på sig projektledarrollen och huvudansvaret för att familjen ska funka. Men stressen, sorgen och skuldkänslan när projektet inte lyckas är säkert lika stor hos mannen.

Varför fixade dina egna föräldrar att hålla ihop hela livet?
– Dels för att det inte fanns på kartan för den generationen att skilja sig. Men framförallt tror jag de helt enkelt hade en stor portion tur. De fann tidigt en män­niska de fungerade ihop med.
– Mamma har aldrig förstått det där med att man ska ”jobba på en relation”. Fast omedvetet har de kanske gjort det hela tiden?

Är det för lätt att skilja sig idag?
– Jag har faktiskt aldrig mött någon som skiljt sig med en axelryckning. Det är inget lättvindigt beslut för någon. Snarare tycker jag det är bra att folk inte längre står ut och genomlider en destruktiv relation.

Kunde du gå till dina bröder när relationen knakade?
– Vi har alltid sökt oss till varandra i de här lägena. For till och med på en syskon­resa till Berlin, bara vi tre, och snackade relationer en hel helg. Det är dem jag först ringer när det krisar.

Idag lever Tomas och Moa återigen ihop. Max är utflugen, liksom ett av hennes bonusbarn. ”Rond 2” kännetecknas av ett helt annat lugn, menar Moa. Framförallt har hon lärt sig att välja sina strider och att inte se sig själv som världens centrum.
– Man kan säga att jag var naiv, men å andra sidan: Hur skulle jag kunnat veta? Går du in i en bonusfamilj får du en massa folk på köpet som du inte hade valt annars. Då gäller det att ibland ta ett steg tillbaka. Inte gå upp i limningen över en massa skitsaker. Släppa kontrollen.

Vad kunde du gjort annorlunda?
– Jag kan efteråt tycka att jag var rätt småaktig och revirpinkande, inte minst gentemot Tomas ex. Att leva i en familj, i den där ”flocken”, handlar mycket om acceptans. Om att inse att livet är knöligt och inte så kul hela tiden. Men vem vet, kanske även den där snåle och tandlöse i urflocken som jag pratade om visar sig vara en rätt skön snubbe till sist?

Så varför funkar ”Rond 2”?
– Framförallt för att Max flyttade. Han älskar sina bonussyskon, men när Tomas kom in i hans liv förlorade han själv inflytande. Det blev en svår sits för båda, när Tomas var tvungen att bli en pappa som satte gränser och inte kunde vara en kul kompis längre. Jag ville verkligen bo med min man, men det enda sättet som deras relation kunde funka var att de inte bodde under samma tak. Idag är relationen mycket bättre.

Ty även de skevaste cirklar tenderar att slutas till sist.

Moas son är idag 21 år och har haft samma flickvän sedan han var 15.
– Max har det där lugnet som jag själv saknade. Har alltid längtat efter ett Svenne Banan-liv med Volvo, villa och vovve. Jag gissar att de där två kommer att skaffa barn och leva ihop resten av sina liv.

Klanen Herngren får åter uppleva en kärnfamilj?
– Ja, Max kommer säkert bevisa att jag haft fel i allt jag sagt, haha.

Namn: Moa Herngren.
Född: 1 maj 1969.
Familj: Maken och it-arkitekten Tomas Westlund, 46, sonen Max, 21, bonusbarnen Wille, 26, Nelly, 14, och Leia, 11. Hunden Berra, 3.
Yrke: Frilansjournalist, manusförfattare och tv-producent.
Bor: Snart i en nyköpt lägenhet i Gröndal.
Äter: Veganskt.
Dricker: Kaffe och sojamjölk. ”Men aldrig alkohol, det gör mig bara deppig.”
Läser: ”För lite romaner, eftersom jag håller på med text hela dagarna. Men har just avslutat Rebecka Edgren Aldéns Den åttonde dödssynden.
Tittar: Just nu på kriminalserien Ray Donovan. ”Jag är en riktig Netflix-knarkare.”
Lyssnar: På allt från klassiskt till Abba.
Hobby: Springa långt och rida. ”Jag sprang ultramaraton, åtta mil, tills jag fick en skada. Löpningen är mitt bästa sätt att koppla av.”
Aktuell: Med nya romanen Tjockdrottningen, faktaboken Fältguide för bonusfamiljen och dramaserien Bonusfamiljen i SVT. ”Skriver just nu på tredje säsongen.”

Moas råd för att lyckas med (bonus)familjen:

• Inse att du själv inte är världens centrum.

• Ha inte så höga förväntningar.

• Våga släppa kontrollen.

• Låt relationerna ta tid. Håll i minnet att barnen inte har valt det här.

• Se om svaren till varför du blir irriterad och svartsjuk går att hitta i din egen uppväxt eller gamla relationer.

• Tro inte att din partner förstår telepati eller instinktivt förstår hur du känner. Ni måste vara tydliga mot varandra.Man måste inte älska alla, men däremot behandla alla med respekt.

TEXT: PETTER KARLSSON
BILD: HÅKAN ELOFSSON