hédi fried

Det gick steg för steg. En omärklig förflyttning, normaliserandet, och så en dag var nazismen ett faktum. Hédi Fried har vigt sitt liv i Sverige åt att berätta sin historia så att vi inte ska glömma Förintelsen. Nu varnar hon för att vi börjar vänja oss vid rasismen.

”När började det egentligen?
Kan någon säga när någonting börjar? Sandkorn läggs till sandkorn,
och innan man vet ordet av ligger
det en sandhög framför en.”

När jag går upp mot författaren Hédi Frieds hem i närheten av Liljeholmen och ser Stockholm breda ut sig framför mig tänker jag på de där meningarna i en av hennes böcker. De där om sandkornen som läggs till sandkorn. De som beskriver hur ideal och moral sakta kan förskjutas i ett samhälle, nästan utan att medborgarna märker det. De som försöker peka på hur det som var uppseendeväckande nyss närmast steglöst blivit normalt.

Så var det i början av 40-talet i Sighet, Hédis hemstad i Transsylvanien i dåvarande Rumänien. De där småtrakasserierna mot judarna som förekommit redan före kriget förändrades steg för steg. Knuffar blev till misshandel som med tiden blev till förbud mot högre undervisning, förbud mot statliga tjänster, förbud mot innehav av fordon, smycken, radioapparater. Sedan kom gettot, och så deportationen, lägren och Förintelsen. Allt har hon varit med om. Allt uthärdade hon.

Man vänjer sig, berättar hon i sina memoarer Skärvor av ett liv. Hédi och hennes familj tänkte: ”Vi får inte gå på bio. Det är inte hela världen. Vi får inte gå på restaurang. Vi äter hemma. Judar ska bära en gul stjärna. Vi är judar, inte skäms vi för det.”

Det där måste vi tala om, tänker jag när jag närmar mig huset med den vidunderliga utsikten och den nu 93-åriga, engagerade författarinnan, föreläsaren och överlevanden från koncentrationslägren Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon som vigt sitt liv här i Sverige åt att berätta sin historia om och om och om igen för att vi inte ska glömma.

Hédi Fried möter i dörren.
– Välkommen in! Vill du ha te, eller kanske kaffe?

Solen flödar in över böcker, konst och blommor. Hédi Fried är nätt och rör sig i lägenheten som om åren inte rört henne. Hon arbetar fortfarande. Skriver lite varje dag i sitt arbetsrum intill vardagsrummet, där till vänster.
– Jag skriver mest för mig själv, säger hon. Men ibland blir det också debattartiklar om rasism och om Förintelsen. Hon föreläser också fortfarande, men åker inte längre runt i skolorna och berättar som hon gjort under så många år.
– Numera kommer jag bara om de som lyssnar har verklig makt och kan påverka utvecklingen, säger hon.

Vi har stängt våra gränser. I Danmark ville man ta flyktingarnas smycken. Vi bygger läger i Europa där vi förvarar förtvivlade män, kvinnor, barn och handikappade bakom stängsel. Är det det här som är sandkornen? Vänjer vi oss sakta nu?
– Om vi inte ser upp så gör vi det. Jag begriper inte att det kan hända i Sverige, säger hon. Det känns ibland som en déjà-vu, som 1930-talet.

Är du rädd?
– Rädd, men också hoppfull. Demokratin här är starkare än den var i Tyskland på den tiden. Människor i hela världen protesterar mot förtryck på ett helt annat sätt än då. Jag tror att vi kan stå emot den rasistiska hetsen.

Men helt säker är hon inte. Nazismen var inte den första regim som förtryckt och förintat utpekade grupper av människor. Andra världskriget var inte första gången det judiska folket hånats, fördrivits och dödats. Hédi och hennes syster Livi pappa Ignatz och mamma Frida var inte ensamma om att sakta anpassa sig. Inte ensamma om att bortse från farorna.
– Så länge livet inte är hotat så kan man alltid vänja sig, säger hon nu. Det kan verka konstigt, men vi funderade inte så mycket. Vi levde bara vidare.
– Och så blir man sakta passiviserad. Vi gick med på att flyttas till gettot. Tog med oss nyckeln till huset, tänkte att vi snart skulle vara tillbaka. Vi gick in i de där godsvagnarna som skulle föra oss till lägren. Och jag tänker på mina medfångar i Auschwitz som gick i led till groparna för att skjutas. De visste vad som väntade. Ändå sprang de inte. De tog inte möjligheten att dödas i flykten.

Viljan till liv är så stark att den nästan kan uthärda vad som helst, säger hon.
– Det hände många gånger i lägret att jag tänkte: Jag orkar inte en dag till. Men så vaknade jag nästa dag, och så gör man som de säger. Utför sina sysslor. Och lever vidare.
– Människan är en underlig varelse. Vi frågar oss ibland vad som är livets mening. Det är livet.

Var det likadant med dina icke-judiska grannar? Vande de sig också?
– Ja, så måste det varit. Vissa av dem såg bort, andra utnyttjade situationen. Några få hjälpte oss, de kom in i gettot med mat.

Hédi Frieds mamma och pappa gasades i koncentrationslägret. Själv överlevde hon och hennes syster och på hösten 1945 kom de via Röda korsets bussar, tåg och båten m/s Rönnskär till Sverige. Som gäst, trodde hon själv. Som flykting, enligt svenskarna.

Först fördelarna. Ett ordnat land utan ruiner, med vänliga människor. Efter ett tag upptäckte hon nackdelarna. Visst var svenskarna vänliga, men inte så lätta att komma inpå livet. Hon var inte gäst som hon trodde, utan en främling, och behandlades som en sådan. Och så det allra värsta – sysslolösheten på förläggningen på Lovön utanför Stockholm – den var förödande.
– Det kändes som om vi fortfarande var fångar.

”Jag ville rå mig själv”, skriver hon. ”Jag ville inte ha någon överhet som bestämde. Inte ens en välvillig sådan. Jag ville ut i livet, jag ville fortsätta där jag hade blivit avbruten, börja på universitetet, utbilda mig till barnläkare.”

Istället fick hon börja från början. Ta de jobb hon fick. Fabrik, hushållsarbete, kontor. Hon mötte misstänksamheten: ”Inte kan de väl internera folk hur som helst i Tyskland, något måste de där judarna ha gjort.” Språksvårigheterna. Fattigdomen.

Och nu ser hon hur det återupprepas. Flyktingarna som sitter på förläggningar i månader utan att ha makt över sitt eget liv. Men det finns en skillnad. Allmänhetens engagemang. Det är bra, men Hédi Fried är av egen erfarenhet försiktigt skeptisk.
– Jo, vi vill i och för sig hjälpa till, men bara så länge det inte stör oss, och inte innebär något större uppoffring. Vi kan gå till Centralen och ta emot och dela ut lite förnödenheter. Men ett djupare engagemang – då tar det emot.

Och så berättar hon. Det var den där unga kvinnan, Marianne, som öppnade sitt hem för henne när hon var ny i Sverige. Det var så betydelsefullt. Hédi kunde äntligen lämna lägret på Lovön. Fick ett hem, lärde sig svenska och Marianne hjälpte henne till ett bättre jobb. Men så hände något. Grannarna trodde de var älskande. Homosexuella. Flator. Marianne blev rädd. Bad Hédi att flytta.
– Jag kan förstå att hon inte vågade ha mig kvar, säger hon. Men att hon aldrig sedan hörde av sig. Det var det svåra. Jag ringde och ringde, men hon hade inte tid med mig.
– Och nu, säger hon sakta, har jag blivit likadan.

Det var det där ryska paret som kom till Sverige. Hédi kände igen sig, tog sig an dem. Hjälpte dem mycket. De träffades. Hon bjöd hem dem.
– Men nu har mitt intresse svalnat. Tycker inte att jag har tid. Vill göra annat. Försöker ursäkta mig med min ålder. När jag träffar dem på stan så skäms jag.

För att verkligen hjälpa, säger hon, måste vi kliva över vår bekvämlighetszon och sedan inte göra som hon och Marianne, inte släppa taget.

En tid efter att Hédi kom till Sverige mötte hon en vän till familjen, Mikael Fried. Han var lite äldre, de delade minnena från Sighet, från förföljelsen, djup kärlek uppstod. Mikael startade ett företag som sålde sjukvårdsmaterial. De fick tre pojkar. Allt ordnade sig. Men så orkade inte hans hjärta. Han dog. Hon förlorar sin trygghet, sitt fäste, sin syskonsjäl – och sin försörjning. Hon fick börja om. Igen. Hon, som var psykolog, blev företagare. Efter ett tag gick affärerna bra. Hon kunde försörja sina pojkar.

Men det skulle visa sig att det var något annat som blev Hédi Frieds verkliga livsuppgift. Hon började berätta – om antisemitismen, om kriget, om förintelselägren om mötet med Sverige.
– När min syster Livi och jag kom efter kriget var det ingen som vill höra talas om vad vi varit med om. Folk tyckte jättesynd om oss men sa: ”Tänk inte på det. Nu är ni här och kan börja ett nytt liv. Allt kommer att bli bra.” Därför blev jag så överrumplad några decennier senare när alla ville att jag skulle tala.

Sedan början av 1980-talet har Hédi berättat – i böcker och radioprogram, på utbildningar, föreläsningar och inte minst i skolorna. Berättat och berättat och berättat. Många har hört, säger hon, men hur många har lyssnat.
– Det är en sak att registrera vad någon annan säger. Men det är en helt annan sak att verkligen lyssna, med hjärnan och med hjärtat. Det är en helt annan sak att förstå.

Men kan vi, kan jag, som vuxit upp utan krig, svält eller förtryck någonsin förstå?
– Det är klart du kan. Har du aldrig frusit? Har du aldrig varit rädd? Har du aldrig varit hungrig?

Jo.
– Då så. Hunger är hunger. Rädsla är rädsla. Använd din erfarenhet och din empati och tänk dig in i situationen. Det där är bara undanflykter.

Namn: Hédi Fried
Född: 15 juni 1924 i Sighet i dåvarande Rumänien.
Familj: Tre söner, sju barnbarn, tre barnbarnsbarn och syster Livi som hon talar med varje dag.
Yrken: Affärskvinna, psykolog, författare, föreläsare, pedagog.
Bor: Liljeholmen i Stockholm.
Bakgrund: Auschwitz, Bergen Belsen och tre arbetsläger i Hamburg och dess närhet. Kom till Malmö 1945 med Röda Korset på båten m/s Rönnskär.
Senaste priser: Olof Palmepriset 2017, S:t Eriksmedaljen 2016 och Raoul Wallenbergpriset 2015.
Premierar: Genom Michael Frieds stiftelse, uppkallad efter Hédi Frieds make, delar hon varje år ut pris till lärare som arbetar emot rasism och antisemitism.
Livsuppgift: Sprida kunskap om Förintelsen.
Böcker: Ett tredje liv, Livets pendel, Skärvor av ett liv, Livet tillbaka och Frågor jag fått om Förintelsen.
Stolt över: Att ha introducerat slutna blodtagningsrör i sjukvården. De tre sönerna som alla är forskare.

TEXT: Ann Lagerström
FOTO: Karl Gabor