bea szenfeldt

En gammal matbricka av plast kan bli klänning till en världsartist. Men klädskaparen Bea Szenfeld tror även på recycling av själen:
– Jag är övertygad om att det finns ett liv efter döden. 

Vid senaste finkamningen av sina fyra mest besökta second hand-butiker fann hon en silvergaffel som låg alldeles ensam bakom en hylla och skräpade.
– Jag fick den för en krona. Jättefin! Det finns nästan ingenting som ger mig en sådan kick som att gå igenom en massa bråte och hitta en tallrik från 1800-talet eller en gammal rock från andra världskriget. Mitt favoritfynd är en kimono från 40-talet. Den har jag i princip burit på varje mingel de senaste två åren.

För Bea Szenfeld – designer, konstnär, klädskapare, pappersvikare – har alltid haft ögon känsliga för återvinning.

Till isländska artisten Björk en jacka av rosa metallicpapper. Till popikonen Lady Gaga en flock fantasidjur, bland annat en jättelik apa, som klippts ut av papper. Och till kulturministern Alice Bah Kunke en Nobelprisblåsa med stora, veckade pappvingar som förde tankarna till en isprinsessa.
– I Alices fall var instruktionerna tydliga. Hon ville ha en klänning som var vacker, gjord i återvinningsbart material, gick att dansa i och – viktigast av allt – högst 65 centimeter bred för att inte störa bordsgrannarna. Jag beslöt att göra den i papper. Klippte varenda bit för hand. Du kan fatta hur fingrarna mådde efteråt …

Fast ännu tuffare var det när Bea vek flera hundra kvadratmeter ”loppor” – ni vet sådana pappersmojänger man hade på skolgården för att spå vem man var förälskad i – till Polarprisets middag i Grand Hôtels Vinterträdgården.
– Jag tror jag beställde all golvpapp som fanns i hela Norden. Kan man flyga till månen kan man väl skära ut kvadrater i lämplig storlek direkt på fabriken, tänkte jag. Men istället anlände allting i stora rullar. I tre och en halv månad stod jag på alla fyra och vek loppor. Har aldrig varit så vältränad i hela mitt liv. När festen var slut och kungen dansade ut till vänster framåt halv fyra på morgonen stod fyra pappersåtervinningsbilar och väntade ute på gatan. Efteråt sov jag en vecka i sträck.

För gränslöshet, besatthet, mod och konstnärlig integritet är bara förnamnen när det gäller Beata ”Bea” Szenfeld från polska broderistaden Kalisz. Aldrig lagom. Alltid med ena benet i framtiden och det andra i någonting gammaldags, handfast och genuint – det sistnämnda ett arv från en sparsmakad uppväxt.
– Eftersom det inte fanns något att köpa bakom järnridån fick man trolla med knäna. ”Du vill ha en klänning till dockan? Jamen, sy en då vetja.” ”Du vill ha spagetti och tomatsås till middag? Visst, men då får du kavla pastan själv och hitta någon som äger ett växthus med tomater och en vitlök.”

Nöden som kreativitetens moder?
– Inte så att vi var fattiga, men … ja, det fanns alltid något som måste göras. Jag minns hur mormor la in gurka, mamma sydde och mina morbröder framkallade bilder. Vilket också fungerade stimulerande på mig. Jag kan aldrig minnas att jag någonsin hade det tråkigt. Till skillnad från många av dagens barn tror jag, som är vana att allting ska vara färdigt och serverat.
– Min uppfattning är att alla föds nyfikna och energiska, men sedan skolas till uttråkade varelser. Jag menar, hur blir ett barn som har en förälder som bara sitter och kollar tv?

Det känns därför som en tanke att Beas första kontakt med Sverige var just via en dumburk – i familjen Szenfelds fall en svartvit tv som visade Helgonet körande runt i en Volvo P1800.
– Jag var elva år när vi flyttade till Göteborg. Det var verkligen som att komma till en helt annan värld; här kunde man ju plötsligt köpa färdiga grejer. Ändå fanns något i det där med återanvändning som jag gillade.
– Så småningom började jag plugga en estetisk linje och fastnade för keramiken. Hela skoltiden handlade mycket om att sortera, kompostera och återvinna. Det som tidigare bara handlat om överlevnad för mig förvandlades till ett aktivt miljötänk.

Idag är Bea Szenfeld både vegan och en högst miljömedveten modeskapare. Tar strid mot en klädindustri som inte sällan anklagats för rovdrift, barnarbete och giftutsläpp.
– Jag tänkte tidigt: Men hallå, varför skulle man inte bara kunna använda ekologisk bomull? Det är ju ändå bara en marginell skillnad i pris? Eller sy om gamla kvalitetskläder till nya, som de där frackskjortorna vars knappar fortfarande sitter kvar sedan 1800-talet?

Eller varför inte tänka helt nytt när det gäller material? 30 år gammal fick Bea uppdraget att skapa en klänning som matchade Absolut Vodkas nya kollektion.
– Jag fick idén att göra den av silkespapper. ”Hur går det med syendet?” frågade min uppdragsgivare. ”Limmandet, menar ni” svarade jag och möttes av förvånade miner. Men också en massa glädje när klänningen var klar. Jag som var van vid konstmässor där alla gick runt med sura miner upplevde plötsligt ett enormt intresse för mitt arbete.

Det skulle omsider bli kläder i både pasta, persienner och plast. De sistnämnda tillverkade hon av gamla konferensmappar, plastfickor, matbrickor och spill från tillverkningsindustrin. Lärde sig snabbt att byta symaskin och strykjärn mot skalpell, limpistol och värmelampa.

Ändå är det till papper hon ständigt återvänder. Inget material är lika spännande, formbart och billigt, menar hon. Dessutom finns det något djupt existentiellt med ett plagg som bara håller en kort tid, snabbt solkas ner, går sönder och måste köras till återvinningen, filosoferar hon. En bild av livet i sig kanske? Är det inte det som det innebär att vara människa? Att själv ingå i ett gigantiskt recycling-program?

Du tror på ett liv efter detta?
– Absolut. Jag har alltid haft en stark gudstro och en övertygelse om att vi är här av en mening. Att det också finns en framtid som väntar. Ja, kanske ett förflutet också.

En ständig återfödelse à la hinduism eller buddhism?
– Vem vet? Själv kommer jag från en katolsk bakgrund där kyrkan framförallt stod för andlighet och mystik. Allting var mycket spirituellt. Det var gigantiska gotiska byggen, rökelse, valv, mörker, sång, snälla nunnor och en schysst prälle som gick runt i kvarteren och såg till att alla mådde bra. Men framförallt försåg han mig med jättevackra små ikoner med turkos och guldkant. Han visste att jag höll på med mina böcker och teckningar.

Gick du på gudstjänsten?
– Mer till kyrkogården med mamma för att titta på ljusen och gravarna. Jag vet inte hur många människor jag som vuxen har släpat in i en kyrka, bara för att visa dem den fantastiska arkitekturen eller – som i domkyrkan i Lund – den där otroligt vackra sandstenen nere i kryptan. För mig har religionen aldrig inneburit pekpinnar, bara …

Möjligheter?
– Exakt. Om jag kommer till en ny stad är det till kyrkan jag går, inte till shoppinggatorna. Jag tar hellre en sväng på kyrkogården än köper en massa skit.

TEXT: Petter Karlsson 
FOTO: Anders Thessing 

Namn: Beata ”Bea” Szenfeld. Född 23 december 1972 i Kalisz, Polen.
Yrke: Konstnär, designer och klädskapare.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Äter: Veganskt. ”Jag skulle kunna äta en god vegansk lasagne varje dag. Eftersom jag inte äter gluten kan jag bli nästan besatt av bakade, glutenfria sötsaker. Efter att jag hade varit med i Go’kväll och fått provsmaka en glutenfri vegantårta skrev tittarna till SVT: ’Gud, vad Bea var hungrig!’ Jag bara slevade på.”
Dricker: Te. ”Jag är teoman. Har alltid egna tepåsar med mig. Och går jag på kafé kräver jag att det ska finnas sojamjölk och gubevare om porslinet är fult.”
Ser: ”Kollar film är det enda jag gör på fritiden. Favoritfilmerna Alien och In bed with Madonna ser jag gärna en gång i månaden.”
Läser: Kokböcker.”Just nu Mathias Dahlgrens senaste om rotfrukter.”
Lyssnar: Eftersom jag är känslig för hög musik blir det helst ljudböcker eller inspelat fågelkvitter.”