Ann-Christine Ruuth

Det tog 57 år att bli en hel människa. Nu heter kyrkoherden Åke istället Ann-Christine Ruuth och vill utmana våra fördomar om kön och könsroller. 

 

DE VANLIGASTE frågorna är hur det var att första gången gå in i ett varuhus och köpa en klänning, hur hon lärde sig sminkningens konst och varför hon valde just namnet Ann-Christine. Resten är ofta tystnad. Speciellt från kyrkans män.

– De äldre kvinnorna är oftast de som har tagit det här naturligast. Medelålders män har det ofta svårare. På mina föreläsningar, som handlar om normer, könsidentitet och trans, sitter de ofta längst bak i lokalen. De deltar aldrig i samtalet. Ställer aldrig några frågor. Från dem upplever jag oftare tystnad, ifrågasättande och oförståelse.

Förakt och hot?
– Nej, snarare misstänksamhet. Jag är någon de inte förstår. En könsförrädare. Vårt samhälle är fortfarande patriarkaliskt, hur kan då någon som är född biologisk man frivilligt vilja lämna denna upphöjda position och leva som kvinna?

För den 65-åriga kvinna som en gång var kyrkoherden Åke Roxberg i Växjö – trebarnsfar, äkta make och till på köpet kvinnoprästmotståndare – har gjort en livsresa då hon för åtta år sedan bestämde sig för att ”bli sig själv”, som hon kallar det.
– Äntligen kunde jag våga vara den jag innerst inne hade varit i hela mitt liv. Jag läste en gång om en munk som efter 16 år plötsligt lämnat klostret, blivit kär och gift sig med en kvinna. ”Men hur kändes det?” undrade alla. Han svarade: ”Det konstiga var att det kändes så okonstigt.” För mig var det likadant. Äntligen hade polletten trillat ner.

En känsla av att slutligen ha hittat hem efter en lång irrfärd snarast. Vilket Ann- Christine pekar på också är något centralt i evangeliet. Den starka visshet att vara älskad precis som man är, som det ständigt talas om i psalmer och predikningar.
– Jag hade ju också hört det där ända sedan barndomen. Att Jesus älskar mig precis som jag är. Men samtidigt … ja, det fanns alltid där en stark känsla av att det trots allt inte stämde helt. Visst var jag också ett Guds barn, men den här märkliga längtan att bli kvinna var samtidigt något farligt och syndigt. En defekt som måste rättas till.

Du kände skuld?
– Jamen, kära nån, en manlig kyrkoherde som ville vara kvinna – det var ju något helt absurt. Något som inte ens existerade i kyrkliga sammanhang. Jag vet inte hur många gånger jag stavade mig igenom den gamla syndabekännelsen: ”Skapa i mig Gud ett rent hjärta…” för det hade ju inte jag. De tankar som jag hade, fick man naturligtvis inte ha.

När dök de upp första gången?
– Jag var kanske elva år. Den där tidpunkten när könsidentiteten börjar formas. Hade fram till dess varit en ganska typisk glad och livlig kille. Följt pappa i spåren och byggt kojor, metat och gått i scouterna. Förstod instinktivt att tjejer var något man blev utskrattad om man lekte med. Och så började jag sakta inse att det var just tjej jag helst ville vara. Pappa och mamma var folkskollärare i småländska Rottne, en by där även prästsonen och artisten Ola Salo omsider skulle utmana gängse könsnormer. Föräldrarna gick till kyrkan varje söndag. Tron var lika självklar som luft och vatten.

– Jag brukar säga att jag blev impregnerad med Svenska kyrkan. Och gudsbilden jag fick var väldigt ljus, speciellt från mamma. Det var också till henne jag vågade gå med de här nya tankarna. Men märkte också att hon inte förstod. Och hur skulle hon kunna göra det för resten? Jag gjorde det ju inte ens själv.

Blev hon ledsen?
– Mer bekymrad, tror jag, och hon försökte avdramatisera det hela. Sa väl något om att ”det går nog över med puberteten”. Hon blev glad när jag i tjugoårsåldern skaffade familj och blev till synes ”normal”.

Idag är Ann-Christine inte längre gift, äktenskapet höll inte när hon bestämde sig för att ”komma ut” (ett uttryck som hon själv tycker är rätt fånigt). Och även om det var tufft för barnen när det stod i tidningen att deras pappa blivit kvinna har de en fin relation idag.
– Jag träffar ofta både barn och barnbarn. De inte bara accepterar faktum, de bejakar det helt och hållet.

Och dina kolleger?
– Ryktet om vad som hänt spred sig förstås som en löpeld, speciellt bland präster. Men alla gick som katten runt het gröt. Ingen enda lyfte telefonluren och frågade mig vad som egentligen hänt och varför. Från mina närmaste medarbetare kom däremot ett mycket starkt stöd, liksom från ett antal äldre kvinnor i församlingen.

Ann-Christine är samtidigt noga med att betona att livet före 2010 inte var någon ständig vandring i dödsskuggans dal. Hon var ofta glad, njöt av livet, jobbet och familjen. Men det gick samtidigt inte en dag utan att hon tänkte på sin dolda längtan. Som Åke var hon en tid missionär i Zimbabwe. Nu talar hon om en ny mission: Så länge transpersoner blir misstänkliggjorda, förlöjligade och i förtvivlan tar sina liv, tänker Ann-Christine Ruuth fortsätta att berätta. Hon hoppas att hennes berättelse en dag inte ska behövas när transpersoner är lika självklara i samhället som vem som helst.
– Ett samhälles storhet bedöms efter hur det behandlar sina minoriteter. Och kyrkan måste ta sitt fulla ansvar i det här fallet. Jag är besviken på hur lång tid det tar innan församlingarna vaknar och öppet visar att alla, verkligen alla, är välkomna som man så vackert säger. Kyrkan vill gärna uppfattas som en tolerant och befriande miljö, men är i mångas ögon fortfarande lite för mycket ordningsman i klassen. Ändå vill hon vara hoppfull och har sett flera exempel på hur församlingar arbetar för att bli mer inkluderande och göra det tydligt att alla, utan undantag, är välkomna till kyrkan.

– Det finns många präster och andra medarbetare inom kyrkan som är bra och många som sliter hårt ute i församlingarna med de här frågorna.

– Jämför med när jag växte upp så har kyrkan idag en mycket större ödmjukhet i mötet med människor. Det gäller även frågor som har med HBTQ att göra. Den stora majoriteten präster viger till exempel med glädje även samkönade par. Jag möter heller inget motstånd, däremot okunskap, när det gäller transpersoner. Men okunskap går ju tack och lov att bota.

Hur handskas du själv med delar av Bibeln som verkar fördömande?
– I Femte Mosebok står att Gud tycker att det är avskyvärt med en man som klär sig i kvinnodräkt. Men i samma vers står att det är lika avskyvärt med en kvinna som klär sig i manskläder och i samma kapitel står också att man inte får blanda ull och lin i sina kläder och att en nygift kvinna ska stenas om hon ljugit om sin oskuld. Allt detta skrevs för mer än 3 000 år sedan. Vi har ingen aning om varför det skrevs och vad det innebar på den tiden. Den som vill hitta ord att fördöma till exempel homosexuella kan förstås också hitta bibelord som kan tolkas så, även om ordet homosexuell inte förekommer i Bibeln.

– Det viktigaste för mig är vad Jesus sa: ”Ett enda bud ger jag er och det är att ni ska älska varandra.” Det står också att vi har fått livet som gåva – och ett ansvar att leva det fullt ut. Min övertygelse är att Gud älskar oss punkt, utan några men. Att kristendomens nyckelord är glädje och frihet.

Kallar du Gud för ”han” eller ”hon”?
– Där är jag traditionell och säger ”han” och ”far”. Men jag reagerar verkligen inte negativt om jag hör någon annan säga ”hon”. Gud har inget kön.

Text: Petter Karlsson
Foto: Håkan Elofsson

Namn: Ann-Christine Karin Ruuth. ”Min mormor hette Annie och min mamma Ann-Marie, så jag spann vidare på det.”
Född: 12 november 1952.
Yrke: Präst och föreläsare.
Familj: Tre vuxna döttrar. Fem barnbarn. Fästmön Lina.
Bor: I lägenhet i Växjö.
Äter: Mest vegetariskt.
Dricker: Gärna vin.
Ser: ”Efter tre säsonger av Homeland tröttnade jag på att se hur människor ständigt utnyttjar varandra.”
Lyssnar: På ”Klassisk förmiddag” i P2, allra helst barockmusik.
Läser: Marilynne Robinsons roman ”Gilead” om en kvinna som flyttar till en liten stad i Mellanvästern och blir kär i en genomfrom pastor.
Hobby: Spinning, matlagning, musik.